Brobyprästen? Å, ni borde skämmas! Ni borde veta hut!»
Han fick fatt i en ljusstake och ett bläckhorn och slungade dem ut bland folkhopen.
Det var all hans stackars hjärtas bitterhet, som äntligen fick ge sig luft. Rytande som ett vilt djur, knöt han näven mot de kringstående och slungade vad kastvapen han hade mot dem. Brännvinsglas och buteljer flögo tvärsöver rummet. Han visste inte till sig i sin vrede.
»Det är slut på auktionen,» röt han. »Ut med er! Aldrig i min tid skall Brobyprästen ha Björne. Ut med er! Jag skall lära er, jag, att ropa in för Brobyprästen!»
Han gick lös på auktionisten och skrivarna. De rusade undan. I villervallan stjälpte de omkull disken, och brukspatronen bröt med obeskrivligt raseri in i hopen av fredliga människor.
Där blev flykt och vild förvirring. Ett par hundra människor trängdes mot dörren, flyende för en enda man. Och han stod stilla, rytande sitt: »Ut med er!» Han sände förbannelser efter dem, och då och då svepte han till i högen med en stol, som han svängde som klubba.
Han förföljde dem ut i förstugan, men inte längre. Då den sista främlingen hade lämnat trappan, gick han tillbaka in i salongen och reglade dörren efter sig. Så drog han tillhopa en madrass och ett par kuddar, lade sig ned på dem, somnade in mitt i all förödelsen och vaknade inte förrän nästa dag.
