Då Gösta kom hem, fick han veta, att Marianne ville tala med honom. Det träffade gott samman. Han hade just undrat hur han skulle komma till tals med henne.
Då han kom in i det skumma rummet, där hon låg, måste han stanna ett ögonblick nere vid dörren. Han såg inte var hon fanns.
»Stanna där du är, Gösta!» sade då Marianne till honom. »Det kan vara farligt att komma mig nära.»
Men Gösta hade kommit, tagande trappan i två steg, skälvande av iver och längtan. Vad brydde han sig om smittan! Han ville njuta saligheten av att se henne.
Ty hon var skön, hans älskade. Ingen ägde ett så mjukt hår, en så klar, strålande panna. Hela hennes ansikte var ett spel av skönt svängda linjer.
Han tänkte på ögonbrynen, skarpt och klart tecknade som honungstecknen på en lilja, och på näsans djärva kroklinje och på läpparna, mjukt svängda som rullande vågor, och på kindens längsträckta oval och hakans utsökt fina form.
Och han tänkte på hyns skära färg, på det trolska intrycket av de nattsvarta ögonbrynen under det ljusa håret och på de blå ögonstenarna, simmande i klart vitt, och på ljusglansen i ögonvrån.
Härlig var hon, hans älskade. Han tänkte på vilket varmt hjärta hon gömde under sin stolta yta. Hon hade krafter till hängivenhet och upp-
172
