O, att älska henne, försvara henne, hålla henne skadeslös, skadeslös!
Att vara hennes slav, hennes skyddsande!
Stark är kärleken, sedan den har undfått smärtans elddop. Han kunde inte tala med Marianne om skilsmässa och försakelse. Han kunde inte lämna henne. Han var skyldig henne sitt liv. Han kunde begå dödssynder för hennes skull.
Han sade inte ett förnuftigt ord, bara grät och kysste, ända tills den gamla sköterskan fann det vara tid att föra ut honom.
Då han var gången, låg Marianne och tänkte på honom och hans rörelse. »Det är gott att vara så älskad,» tänkte hon.
Ja, det var gott att vara älskad, men hur var det med henne själv? Vad kände hon? Å, intet, mindre än intet.
Var den död, hennes kärlek, eller vart hade den flytt? Var dolde det sig, hennes hjärtas barn?
Levde det ännu, hade det krupit in i hjärtats mörkaste vrår och satt där, frysande under isögonen, skrämt av de bleka hånskratten, halvkvävt under de knotiga fingrarna?
»Ah, min kärlek,» suckade hon, »mitt hjärtas barn! Lever du, eller är du död, död som min skönhet?»
Nästa dag steg den store brukspatronen i god tid in till sin hustru.
»Se till, att här blir ordning i huset igen,
