»Allihop, patron. Den, som inte går med för björnens skull, går väl med för matsäckens.»
Brukspatronen skrattade så, att det genljöd över den tysta gården. Han gav betjänten en speciedaler för svaret.
»Säg nu till dotter min, att jag är här för att hämta henne! Hon skall inte behöva frysa. Jag har kursläde och en vargskinnspäls att svepa om henne.»
»Behagar inte patron stiga in?»
»Tack, du! Jag sitter bra, som jag sitter.»
Karlen försvann, och brukspatronen började sin väntan.
Den dagen var han i sådant strålande humör, att intet kunde förtreta honom. Han hade nog tänkt, att han skulle få vänta litet på Marianne, kanske hon inte en gång var uppstigen. Han fick roa sig med att se sig om så länge.
Det hängde vid taklisten en lång istapp, som solskenet hade ett gruvligt besvär med. Det började uppifrån, smälte lös en droppe och ville sedan ha denna att falla till jorden längs istappen. Men innan den hann halvvägs, var den stelnad på nytt. Och solskenet gjorde alltjämt nya försök och misslyckades alltjämt. Men äntligen var det en fribytare till stråle, som hängde sig fast i istappens spets, en liten en, som lyste och gnistrade av iver, och rätt som det var, hade den nått sitt mål, en droppe föll klingande till marken.
Brukspatronen såg på och skrattade: »Du var inte så dum, du,» sade han till solstrålen.
