Nu kunde hon ju förstå, att han inte var ond på henne. Han hade ju kommit själv med två hästar och kursläde.
Borta på flustret utanför bikupan satt en talgoxe i färd med ett riktigt sataniskt knep. Han skulle ha sig middag förstås, och rätt som det var knackade han mot flustret med sin lilla skarpa näbb. Men inne i kupan hängde bien i en stor, mörk pung. Allt är i den strängaste ordning, skaffarna dela ut matransonerna, munskänken springer från mun till mun med nektar och ambrosia. De, som hänga innerst, byta under beständigt krälande plats med de yttre, på det att värme och bekvämlighet må jämnt fördelas.
Då höra de talgoxens knackning, och hela kupan blir ett surrande av nyfikenhet. Är det vän eller är det fiende? Är det en fara för samhället? Drottningen har dåligt samvete. Hon kan inte vänta i lugn och ro. Månne det är mördade drönares vålnader, som spöka därute? »Gå ut och se vad det är!» befaller hon syster portvakterskan. Och denna går. Med ett »Leve drottningen!» störtar hon ut, och hej! där är talgoxen över henne. Med framsträckt hals och av iver darrande vingar griper han henne, krossar henne, äter henne, och ingen bär bud om hennes öde in till härskarinnan. Men talgoxen börjar åter knacka, och bidrottningen fortfar att sända ut sina portvaktare, och alla försvinna de. Ingen kommer åter för att tala om vem som har knackat. Hu, det blir hemskt inne i den mörka kupan! Hämndlystna andar driva sitt spel där-
