och säga elakheter. Han bligar bistert på dem, medan han äter, och när det blir alltför galet, rusar han upp och driver bort dem.
Solen började sjunka ned mot de västra bergen. Den store brukspatronen såg på sin klocka. Hon var tre. Och mor, som hade haft middagen färdig klockan tolv!
I detsamma kom betjänten ut och anmälde, att fröken Marianne önskade tala med honom.
Brukspatronen lade vargskinnspälsen över armen och gick i strålande humör uppför trappan.
Då Marianne hörde hans tunga steg i trapporna, visste hon inte ännu om hon skulle följa honom hem eller inte. Hon visste bara, att hon måste ha ett slut på denna långa väntan.
Hon hade hoppats, att kavaljererna skulle komma hem; men de kommo inte. Så fick hon själv laga, att allt detta toge slut. Hon stod inte ut längre.
Hon hade tänkt, att han i vredesmod skulle fara sin väg, då han hade väntat fem minuter, eller att han skulle slå in dörrarna eller försöka sätta eld på huset.
Men där satt han lugn och småleende och bara väntade. Hon hyste varken hat eller kärlek till honom. Men det fanns en inre röst hos henne, som liksom varnade henne för att än en gång ge sig i hans makt. Och dessutom ville hon hålla sitt ord till Gösta.
Om han hade somnat, om han hade talat, om han hade varit orolig, om han hade visat något tecken till tvekan, om han hade låtit köra vagnen
