Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/214

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Han gick sakta fram till henne, men lyfte inte ögonen.

»Kom närmare! Fall på knä här!»

»Herre Gud, vad skall allt detta tjäna till?» utbrast han, men han lydde.

»Gösta, jag vill säga dig, att jag tror det var bäst, att jag kom tillbaka hem.»

»Man får hoppas, att de inte mer skola kasta ut fröken Marianne i snödrivan.»

»O, Gösta, tycker du inte om mig mer? Tycker du, att jag är för ful?»

Han drog ned hennes huvud och kysste henne, men han såg lika kall ut.

Hon var egentligen road. Om han behagade vara svartsjuk på hennes föräldrar, vad mer? Det måtte väl gå över. Nu roade det henne att försöka återvinna honom. Hon visste knappt varför hon ville hålla honom kvar, men hon ville det. Hon tänkte på att han dock för en enda gång hade lyckats befria henne från sig själv. Han var väl den ende, som skulle kunna göra det än en gång.

Och nu började hon tala, ivrig att återvinna honom. Hon sade, att det inte hade varit hennes mening att för alltid övergiva honom, men för en tid måste de för syns skull bryta sin förbindelse. Han hade ju själv kunnat se, att hennes far stod på vansinnets tröskel, att hennes mor gick i ständig livsfara. Han måste ju förstå, att hon hade varit tvungen att fara hem.

Då bröt hans vrede ut i ord. Hon behövde inte göra sig till. Han ville inte längre vara hennes

184