lekboll. Hon hade övergivit honom, så snart hon hade fått fara hem, och han kunde inte älska henne mer. Då han i förrgår kom hem från jakten och fann henne borta utan en hälsning, utan ett ord, då hade hans blod stelnat i ådrorna; han hade varit nära att dö av sorg. Han kunde inte älska den, som hade gjort honom så stor smärta. Hon hade för resten aldrig älskat honom. Hon var en kokett, som ville ha någon, som kysste och smekte henne också här i hemtrakten, det var allt.
Trodde han då, att hon brukade låta ungherrar smeka sig?
Åja, det trodde han nog. Kvinnorna voro inte så heliga, som de sågo ut. Själviskhet och koketteri från början till slut! Nej, om hon hade vetat hur han kände det, då han kom hem från jakten! Det var, som om han hade vadat i isvatten. Han skulle aldrig övervinna den smärtan. Den skulle följa honom genom hela livet. Han kunde aldrig bli människa mer.
Hon försökte förklara för honom hur allt hade gått till. Hon sökte påminna honom om att hon alltjämt var trogen.
Ja, det var detsamma, ty nu älskade han henne inte mer. Nu hade han genomskådat henne. Hon var självisk. Hon älskade honom inte. Hon hade rest utan att ge honom en hälsning.
Oupphörligt kom han tillbaka till detta. Hon nära nog njöt av uppträdet. Ond kunde hon inte bli. Hon förstod hans vrede så väl. Någon verklig brytning fruktade hon inte heller. Till sist blev hon
