finna dig i att se ditt hjärta förtrampas, du som andra.»
»Gösta, jag har aldrig kunnat älska någon annan än dig. Förlåt mig! Överge mig inte! Du är den ende, som kan frälsa mig från mig själv.»
Han sköt henne ifrån sig.
»Du talar inte sanning,» sade han med isande lugn. »Jag vet inte vad du vill mig, men jag ser, att du ljuger. Varför vill du hålla kvar mig? Du är så rik, att friare aldrig skola saknas dig.»
Därmed gick han.
Och inte förr hade han stängt dörren, än saknaden och smärtan i hela sitt majestät höllo sitt intåg i Mariannes hjärta.
Det var kärleken, hennes eget hjärtas barn, som kom fram ur den vrå, dit isögonen hade förvisat honom. Han kom, den efterlängtade, nu, när det var för sent. Nu trädde han fram, allvarlig och allsmäktig, och saknad och smärta uppburo hans konungamantel.
Då Marianne kunde med verklig visshet säga till sig själv, att Gösta Berling hade övergivit henne, erfor hon en rent kroppslig smärta, så förfärlig, att hon nästan bedövades. Hon tryckte sina händer mot hjärtat och satt i timtal på samma ställe, kämpande med tårlös sorg.
Och det var hon själv, som led, inte en främling, inte en skådespelerska. Hon själv var det.
Varför hade hennes far kommit och skilt dem åt? Hennes kärlek hade ju inte varit död. Det var
