Stundom kom klokheten och sade henne, att hon borde vara glad, att hon hade sluppit ut ur förbindelsen med Gösta och alla de bedrövliga förhållanden, som den skulle draga med sig.
Hennes hjärtas kval voro dock så förskräckliga, att känslorna till sist fingo råda. Tre dagar efter den, då hon blivit medveten om sin kärlek, hade hon fått verserna inlagda och Gösta Berlings namn skrivet på omslaget. De blevo dock inte avsända. Innan hon hade funnit en lämplig budbärare, hade hon fått höra sådana ting om Gösta Berling, att hon insåg, att det redan var för sent att vinna honom tillbaka.
Men det blev hennes livs sorg, att hon inte hade sänt av de verserna i tid, medan hon hade kunnat vinna honom.
All hennes smärta knöt sig fast vid denna punkt: »Om jag inte hade dröjt så länge, om jag inte hade dröjt så många dagar!»
Livets lycka eller åtminstone livets verklighet skulle de ha vunnit henne, dessa skrivna ord.
Hon var viss om att de skulle ha fört honom tillbaka till henne.
Sorgen kom dock att göra henne samma tjänst som kärleken. Den gjorde henne till en hel människa, mäktig att hänge sig så åt gott som ont. Sjudande känslor strömmade fritt genom hennes själ utan att hämmas av själviakttagelsens iskyla. Så blev hon ock, trots sin fulhet, mycket älskad.
Dock säger man, att hon aldrig glömde Gösta
