Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/226

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

uppe i björnlandet. Hon svänger om så glatt i den långdans av nöjen, som virvlar runtom Lövens långa sjö, att man kunde tro, att hon alltid hade levat däruppe. Litet nog förstår hon emellertid vad det vill säga att vara grevinna. Det finns ingen ståt, ingen stelhet, ingen nedlåtande värdighet hos denna unga, glada varelse.

De gamla herrarna voro de, som tyckte mest om unga grevinnan. Det var märkvärdigt vilken framgång hon hade hos gamla herrar. Då de hade sett henne på en bal, så kunde man vara viss om att de allesammans, både lagmannen i Munkerud och prosten i Bro och Melchior Sinclaire och kaptenen på Berga, skulle förklara för sina hustrur i djupaste förtroende, att om de hade råkat unga grevinnan för fyrtio eller trettio år sedan …

»Ja, då var hon visst inte född,» säga de gamla fruarna.

Och nästa gång de råkas, bry de unga grevinnan för att hon tar de gamla herrarnas hjärtan ifrån dem.

De gamla fruarna se henne med en viss ängslan. De komma så väl ihåg grevinnan Märta. Lika glad och god och älskad hade hon varit, då hon första gången kom till Berga. Och av henne hade det endast blivit en fåfäng och nöjeslysten kokett, som numera icke förmådde tänka på någonting annat än sina förströelser. »Om hon bara hade en man, som kunde hålla henne till arbete!» säga de gamla fruarna. »Om hon bara kunde sätta upp vävar!» Ty att sätta upp vävar, det tröstar för

194