mannens för några år sedan. Ridande hade han kommit, burit hög hatt, gula byxor och blanka stövlar och suttit styv och stolt i sadeln. Vid ankomsten gick allt väl. Men då han skulle rida bort igen, hände sig, att en av de nedhängande kvistarna i björkallén slog av honom hatten. Han steg av, satte på sig hatten och red åter fram under samma kvist. Åter blev hatten avslagen. Det upprepades fyra gånger.
Lagmannen gick till sist fram till honom och sade: »Om bror skulle rida på sidan om kvisten nästa gång?»
Femte gången kom han lyckligen förbi kvisten.
Men det är dock så, att unga grevinnan tycker om honom i trots av hans gammalmanshuvud. Hon visste ju inte, att han i sitt eget land omgavs av en sådan dumhetens martyrgloria, då hon såg honom nere i Rom. Därute hade det varit något av ungdomsglans över honom, och de hade blivit förenade under så ytterst romantiska omständigheter. Man skulle bara höra grevinnan berätta om huru greve Henrik måste enlevera henne. Munkar och kardinaler hade råkat i vrede över att hon hade velat överge sin moders religion, som hon förut hade tillhört, och bli protestant. Hela pöbeln hade varit i uppror. Hennes fars palats belägrades. Henrik förföljdes av banditer. Mor och syster bönföllo henne om att avstå från giftermålet. Men hennes far blev rasande över att det italienska packet skulle hindra honom att ge sin dotter åt vem han ville. Han befallde greve Henrik att en-
