Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/233

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

glädje, då man står öga mot öga med nattsvart, bistert blickande nöd.

Grevinnan vet nog, att länsman Scharling har satt majorskan i häkte, och att hon skall undergå rannsakning för de våldsbragder hon utförde på Ekeby samma natt, som den stora balen stod där. Men hon har just inte tänkt på att hon skulle hållas i förvar där på länsmansgården, så nära balsalen, att man därifrån kunde se in i hennes rum, så nära, att hon måste höra dansmusiken och det glada stojet. Och nu tar tanken på henne bort all grevinnans glädje.

Unga grevinnan dansar nog både vals och kadrilj. Hon är nog uppe både i menuetten och angläsen, men mellan varje dans måste hon smyga fram till fönstret och se över till flygelbyggnaden. Där är ljus i majorskans fönster, och hon kan se hur denna går fram och åter i sitt rum. Hon tycks aldrig vila, utan går ständigt.

Grevinnan har alls ingen glädje av dansen. Hon bara tänker på hur majorskan går fram och åter i sitt fängelse som ett fångat vilddjur. Hon undrar på att alla andra kunna dansa. Helt visst äro där många, som äro lika upprörda som hon över att veta majorskan vara dem så nära, och dock är det ingen, som låtsar om något. Det bor ett fördragsamt folk i Värmland.

Men för varje gång hon har sett ut, röra sig hennes fötter tyngre i dansen, och skrattet vill fastna i hennes strupe.

Länsmannens hustru ger akt på henne, då hon

201