de med honom, därför att han inte såg genom fingrarna med allt, som hände på Ekeby. Men han gjorde vad han trodde vara bäst.»
»Men nu blir hon väl dömd?» säger grevinnan.
»Ånej, grevinna, dömd blir hon inte. Majorskan på Ekeby blir nog frikänd, men det är ändå för mycket för henne, allt detta, som hon har måst bära i dessa dagar. Hon blir visst tokig. Ni kan veta, en så stolt fru, hur kan hon tåla att behandlas som en brottsling? Jag tror, att det hade varit bäst, om hon hade fått gå fri. Hon hade kanske undkommit på egen hand.»
»Släpp henne lös!» säger grevinnan.
»Det kan ju envar annan göra än länsmannen eller hans hustru,» viskar fru Scharling. »Vi måste ju vakta henne, vi. Särskilt i natt, då så många av hennes vänner äro här, sitta två karlar på vakt utanför dörren, och det är stängt och bommat om henne, så att ingen kan komma till henne. Men om någon toge ut henne, grevinna, så skulle vi bli så glada, både Scharling och jag.»
»Kan jag inte få gå till henne?» säger unga grevinnan.
Fru Scharling fattar henne ivrigt om handleden och för henne med sig ut. I förstugan kasta de över sig ett par schalar, och så skynda de över gården.
»Det är inte sagt, att hon talar till oss ens,» säger länsmannens hustru. »Men hon kan ändå se, att vi inte ha glömt henne.»
De komma in i flygelns första rum, där de
