två männen sitta och vakta vid den tillbommade dörren, och träda utan att hindras in till majorskan. Hon bor i ett stort rum, uppfyllt med vävstolar och annan redskap. Det begagnas egentligen till vävkammare, men det har galler för fönstret och starka lås för dörren för att i nödfall kunna användas till häkte.
Därinne fortfar majorskan att gå utan att ge synnerlig akt på dem.
Hon är stadd på en lång vandring i de dagarna. Hon kan inte minnas annat, än att hon går de tjugu milen upp till sin mor, som sitter däruppe i Älvdalsskogarna och väntar på henne. Hon har aldrig tid att vila. Hon måste gå. Rastlös brådska är över henne. Hennes mor är mer än nittio år. Hon skall snart vara död.
Hon har mätt upp golvets längd alnvis, och nu räknar hon varven, läggande hop alnarna till famnar och famnarna till halvmil och mil.
Tung och lång synes henne vägen, och dock vågar hon inte vila. Hon vadar fram genom djupa drivor. Hon hör de eviga skogarna susa över sig, där hon går. Hon rastar i finnens pörte och i kolarens rishydda. Stundom, då ingen människa finns på flere mil, måste hon bryta sig kvistar till ett läger och vila under roten av en kullvräkt gran.
Och slutligen har hon nått målet, de tjugu milen äro slut, skogen öppnar sig, och röda boningshus stå på en snötäckt gård. Klarälven rusar skummande fram i en rad av små forsar, och på det välkända bruset hör hon, att hon är hemma.
204
