Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/237

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Och hennes mor, som får se henne komma, tiggande, såsom hon har velat det, kommer henne till mötes.

Då majorskan har kommit så långt, ser hon alltid upp, blickar omkring sig, ser den stängda dörren och vet var hon är.

Då undrar hon om hon håller på att bli tokig och sätter sig att tänka och vila. Men om en stund är hon i färd på nytt, sammanräknar alnar och famnar till halvmil och mil, håller små korta raster i finnpörtena och sover varken natt eller dag, förrän hon åter har tillryggalagt de tjugu milen.

Under hela den tid hon har suttit fången har hon nästan aldrig sovit.

Och de båda kvinnorna, som ha kommit för att se till henne, se på henne med ångest.

Den unga grevinnan skall sedan alltid minnas henne, sådan hon då gick där. Hon ser henne sedan ofta i sina drömmar och vaknar då upp från synen med ögonen våta av tårar och en klagan på läpparna.

Den gamla är ängsligt förfallen, håret ser tunt ut, och lösa tovor tränga sig ut ur den smala flätan. Ansiktet är slappt och insjunket, kläderna oordnade och trasiga. Men med allt detta har hon kvar så mycket av den högt stående, allom bjudande härskarinnan, att hon inte inger medlidande blott, utan även vördnad.

Men vad grevinnan tydligen mindes, var ögonen, insjunkna, inåtvända, inte ännu berövade allt

205