Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/239

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

en elak gammal kvinna, som förtjänar mitt öde. Ni håller det inte för rätt att slå sin mor?»

»Nej, men …»

Majorskan avbryter henne och stryker det krusiga, ljusa håret upp ur hennes panna.

»Barn, barn,» säger hon, »hur kunde ni gå och gifta er med den dumma Henrik Dohna?»

»Men jag älskar honom.»

»Jag ser hur det är, jag ser hur det är,» säger majorskan. »Ett snällt barn och ingenting mer, gråter med de bedrövade och skrattar med de glada. Och tvungen att säga ’ja’ till den förste, som säger: ’Jag älskar dig’. Ja visst, ja. Gå nu in och dansa, min kära unga grevinna! Dansa ni och var glad! Det finns ingenting ont i er.»

»Men jag ville göra något för majorskan.»

»Barn,» säger majorskan högtidligt, »det bodde en gammal kvinna på Ekeby, som höll himmelens vindar fångna. Nu är hon fängslad, och vindarna äro fria. Är det underligt, att det går en storm genom landet?

Jag, som är gammal, har sett den förr, grevinna. Jag känner den. Jag vet, att den dånande Guds storm kommer över oss. Än susar den fram över de stora rikena, än över de små, bortglömda samhällena. Guds storm glömmer ingen. Den kommer så över stora som över små. Det är grant att se Guds storm komma.

Guds storm, du välsignade Herrans väder, blås över jorden! Röster i luften, röster i vattnen, ljuden och förfären! Gören Guds storm dånande!

207