Framför honom i backen gick en liten flicka, som drog en kälke, lastad med en mjölsäck. Tiggaren hann upp flickan och började tala vid henne.
»Så liten häst för så stort lass!» sade han.
Barnet vände sig om och såg på honom. Det var en liten en om tolv år med spejande, skarpa ögon och en hopknipen mun.
»Gud give hästen vore mindre och lasset större, så försloge det väl längre,» svarade flickan.
»Är det ditt eget foder du släpar hem då?»
»Gud nå's så visst. Jag får nog skaffa mig födan själv, så liten jag är.»
Tiggaren grep om kälkstaken för att skjuta på.
Flickan vände sig om och såg på honom.
»Du skall inte tro, att du får någonting för det,» sade hon.
Tiggaren till att skratta.
»Du måtte visst vara dotter till Brobyprästen, du.»
»Jojo män, är jag så. Fattigare far har mången, ingen har sämre. Det är dagsens sanning, fast det är skam, att hans eget barn skall behöva säga det.»
»Han lär vara snål och elak, far din.»
»Snål är han, och elak är han, men dotter hans lär bli ändå värre, om hon får leva, säger folk.»
»Jag menar folk har rätt, du. Jag skulle just vilja veta var du har kommit över den här mjölsäcken.»
»Det kan väl inte göra stort heller att tala
14
