lämna denna förhatliga bal. Hon är först färdig av damerna. Hon står leende mittpå golvet och ser på förvirringen, då dörren slås upp och Gösta Berling visar sig på tröskeln.
Ingen man har dock rätt att tränga in i detta rum. Gamla damer stå där i sitt tunna hår, sedan de ha lagt av de prydande mössorna. Och de unga ha vikit upp klänningskjolarna under pälsarna, för att de styva volangerna inte skola tryckas under färden.
Men utan att akta på de hejdande ropen störtar Gösta Berling fram till grevinnan och griper henne.
Och han lyfter henne i sina armar och rusar ur rummet ut i förstugan och därifrån ut på trappan med henne.
Inte kunde de överraskade kvinnornas skrik hejda honom. Då de skynda efter, se de bara hur han kastar sig i en släde med grevinnan i famnen.
De höra kusken smälla med piskan och se hästen sätta av. De känna kusken — det är Beerencreutz. De känna hästen — det är Don Juan. Och i djupt bekymmer över grevinnans öde kalla de på männen.
Och dessa förspilla inte tiden med många frågor, utan störta till slädarna. Och med greven i spetsen jaga de efter kvinnorövaren.
Men han ligger i släden, fasthållande den unga grevinnan. All sorg har han glömt, och yr av äventyrets berusande fröjd sjunger han med full hals en visa om kärlek och rosor.
