de tordön i den frysande isen, gälla rop bakom oss, stjärnskott i höjden och klingande bjällror framför oss! Framåt! Alltjämt framåt! Har ni lust att pröva den färden, unga, sköna dam?»
Han har släppt henne fri. Hon stöter honom häftigt ifrån sig.
Nästa stund finner honom på knä vid hennes fötter.
»Jag är en usling, en usling! Grevinnan skulle inte ha retat mig. Ni stod där så stolt och fin och trodde aldrig, att en kavaljersnäve kunde nå er. Himmel och jord älska er. Ni skulle inte öka deras börda, som himmel och jord förakta.»
Han rycker till sig hennes händer och för dem till sitt ansikte.
»Om ni ändå visste,» säger han, »vad det vill säga att veta sig vara en förkastad! Man frågar inte efter vad man gör. Nej, det gör man inte.»
I samma ögonblick märker han, att hon inte har något på händerna. Han drar då ett par stora skinnvantar ur fickan och sätter på henne.
Därmed har han på en gång blivit alldeles lugn. Han sätter sig till rätta i släden, så långt från den unga grevinnan som möjligt.
»Grevinnan behöver inte vara rädd,» säger han. »Ser inte grevinnan vart vi fara? Ni kan ju begripa, att vi inte töras göra er något ont.»
Hon, som nästan hade varit från sina sinnen av fasa, ser nu, att de redan ha farit över sjön och att Don Juan strävar uppför de branta backarna vid Borg.
