De stanna hästen utanför trappan till grevegården och låta den unga grevinnan stiga ur släden vid porten till sitt eget hem.
Men då hon omges av utskyndande tjänare, återfår hon mod och sinnesnärvaro.
»Ta vara på hästen, Andersson!» säger hon till kusken. »Dessa herrar, som ha skjutsat mig hem, äro väl så goda och stiga in en stund? Greven kommer strax.»
»Som grevinnan önskar» säger Gösta och stiger genast ur släden. Beerencreutz kastar tömmarna ifrån sig utan ett ögonblicks tvekan. Men unga grevinnan går före dem och visar dem med illa dold skadefröjd in i salen.
Grevinnan hade nog väntat, att kavaljererna skulle tveka vid förslaget att invänta hennes man.
De visste då inte vilken sträng och rättrådig man han var. De fruktade inte för den räfst han skulle hålla med dem, som våldsamt hade gripit henne och tvingat henne att åka med dem. Hon ville höra honom förbjuda dem att någonsin mer sätta sin fot i hennes hem.
Hon ville se honom kalla in tjänarna för att utpeka kavaljererna som män, vilka de hädanefter aldrig skulle släppa inom Borgs portar. Hon ville höra honom uttala sitt förakt inte bara över det, som de hade gjort henne, utan också över deras handlingssätt mot den gamla majorskan, deras välgörarinna.
Han, som för henne var idel ömhet och undseende, han skulle resa sig i rättvis stränghet mot
216
