Hon klagade som ett barn och sträckte ut armarna som för att avvärja de onda orden. Hon hade kanske aldrig förr hört så hårda ord riktade till sig. Hon var så hjälplös bland dessa hårda män, och nu vände hennes enda försvarare sig mot henne. Aldrig mer skulle hennes hjärta ha kraft att lysa upp världen.
»Men, Henrik, det är ju du, som skulle skydda mig!»
Gösta Berling var uppmärksam nu, då det var för sent. Han visste sannerligen inte vad han skulle göra. Han ville henne så väl. Men han vågade inte tränga sig mellan man och hustru.
»Var är Gösta Berling?» sporde greven.
»Här!» sade Gösta. Och han gjorde ett erbarmligt försök att skämta bort saken. »Greven höll visst på att hålla tal, och jag somnade in. Vad säger greven, om vi skulle fara hem nu och och låta er få gå och lägga er?»
»Gösta Berling, eftersom min grevinna har nekat att dansa med dig, befaller jag, att hon kysser din hand och ber dig om förlåtelse.»
»Min kära greve Henrik,» sade Gösta småleende, »det är ingen hand, som passar för en ung kvinna att kyssa. I går var den röd av blod från en skjuten älg, i natt svart av sot efter ett slagsmål med en kolare. Greven har fällt en ädel och högsinnad dom. Det är upprättelse nog. Kom, Beerencreutz!»
Greven ställde sig i hans väg.
