»Gå inte!» sade han. »Min hustru måste lyda mig. Jag vill, att min grevinna skall veta vart det leder att handla självrådigt.»
Gösta stannade hjälplös. Grevinnan stod alldeles blek; men hon rörde sig inte.
»Gå!» sade greven.
»Henrik, jag kan inte.»
»Du kan,» sade greven hårt. »Du kan. Men jag vet vad du vill. Du vill tvinga mig att slåss med den mannen, därför att du i din nyckfullhet inte tycker om honom. Nåväl då, om du inte vill ge honom upprättelse, så skall jag det. Alltid är det kärt för er, kvinnor, om män bli dödade för er skull. Du har begått felet, men vill inte försona det. Alltså måste jag göra det. Jag skall duellera, min grevinna. Om några timmar skall jag vara ett blodigt lik.»
Hon gav honom en lång blick. Och hon såg honom, sådan han var: dum, feg, uppblåst av högmod och fåfänga, den ömkligaste av människor.
»Lugna dig!» sade hon. Och hon hade blivit kall som is. »Jag skall göra det.»
Men nu blev Gösta Berling rent utom sig.
»Grevinnan får inte! Nej, ni får inte! Ni är ju bara ett barn, ett svagt, oskyldigt barn, och ni skulle kyssa min hand! Ni har en så vit, skön själ. Jag skall aldrig mer komma er nära. Å, aldrig mer! Jag bringar död och fördärv över allt gott och skuldlöst. Ni skall inte röra vid mig. Jag ryser för er som eld för vatten. Ni får inte!»
Han stack händerna bakom ryggen.
222
