»Det gör mig ingenting mer, herr Berling. Numera gör det mig ingenting. Jag ber er om förlåtelse. Jag ber er, låt mig få kyssa er hand!»
Gösta höll sina händer kvar på ryggen. Han översåg ställningen. Han närmade sig dörren.
»Om du inte tar emot den upprättelse, som min hustru bjuder, måste jag slåss med dig, Gösta Berling, och måste dessutom pålägga henne ett annat, svårare straff.»
Grevinnan höjde på axlarna. »Han är ju tokig av feghet,» viskade hon. »Låt det nu ske! Det betyder ingenting, att jag blir förödmjukad. Det är ju detta ni har velat hela tiden.»
»Har jag velat det? Tror ni, att jag har velat det? Nå, om jag inte har några händer kvar att kyssa, så måste ni väl se, att jag inte har velat det,» utbrast han.
Han sprang fram till brasan och sträckte sina händer in i den. Lågan slog tillsammans om dem, huden rynkade sig, naglarna knastrade. Men i samma sekund fick Beerencreutz honom i nacken och slängde honom handlöst utåt golvet. Han snavade mot en stol och blev sittande. Han satt nästan och blygdes över ett så dumt tilltag. Skulle hon inte tro, att han blott hade velat göra det på skryt? Att göra så i det folkuppfyllda rummet måste ju ta sig ut som dumt skryt. Det hade inte varit en skymt av fara.
Innan han kunde tänka på att resa sig, låg grevinnan på knä bredvid honom. Hon fattade de röda, sotiga händerna och betraktade dem.
