Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/257

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

att alla hade övergivit honom. Nu kunde han ägna ett liv åt hennes tjänst. Hon föraktade honom naturligtvis. Men han skulle vara nöjd med att ligga vid hennes fötter som en hund.

Hade de givit akt på Lagön ute i Löven? Hade de sett den söderifrån, där den skrovliga klippan reser sig tvärbrant ur vattnet? Hade de sett den norrifrån, där den sjunker mot sjön i sakta sluttning, och där de smala sandreven, beväxta med stora, härliga granar, slingra sig fram i vattenbrynet och bilda de underbaraste småsjöar? Däruppe på den branta klipptoppen, varest ännu spillror efter en gammal sjörövarborg ligga kvar, skulle han bygga ett slott åt unga grevinnan, ett slott av marmor. Breda trappor, vid vilka vimplade båtar kunde landa, skulle huggas i berget ned till sjön. Där skulle finnas strålande salar och höga torn med förgyllda tinnar. Det skulle bli en passande bostad åt unga grevinnan. Det gamla trärucklet på Borgs udde var inte värt, att hon beträdde det en gång.

När han hade hållit på så en stund, började en och annan snarkning ljuda bakom de gulrutiga gardinerna. Men de flesta svuro och jämrade sig över honom och hans dårskaper.

»Människor,» säger han då högtidligt, »jag ser den gröna jorden betäckt av människoverk eller av spillror efter människoverk. Pyramiderna tynga jorden, babelstornet har genomborrat skyn, de sköna templen och de grå borgarna ha rest sig ur gruset. Men av allt, som händer ha byggt, vad är

15.225