fyllt av de gamla tidernas människor. För dem levde och svärmade det.
Men skickades ett sådant barn, vars hela själ var mättad av sägner, över den mörka vinden in på handkammaren efter lin eller skorpor, då ilade de små fötterna, då kom det i flygande fart utför trappan genom förstugan och in i köket. Ty däruppe i mörkret hade det måst tänka på alla gamla historier det hade hört om den elake brukspatronen på Fors, om honom, som hade gått i förbund med djävulen.
Den elake Sintrams stoft vilar sedan länge på Svartsjö kyrkogård, men ingen tror, att hans själ har kallats till Gud, såsom det står på gravstenen.
Medan han levde, var han en av dem, till vilkas hem på långa, regniga söndagseftermiddagar en tung kaross, förspänd med svarta hästar, kunde komma körande. En mörkklädd, elegant herre stiger då ur vagnen och hjälper till att med kort och tärning fördriva de tröga timmarna, som i sin enformighet ha bragt husets herre till förtvivlan. Spelpartiet fortsättes till efter midnatt, och då den främmande reser i morgongryningen, lämnar han alltid efter sig någon olycksbringande avskedsgåva.
Så länge Sintram fanns på jorden, var han en av dem, vilkas ankomst bådas av andar. Skrymt går före dem: deras vagnar rulla in på gården, deras piska smäller, deras röster ljuda på trappan, förstudörren öppnas och slutes. Hundar och människor vakna av larmet, så starkt är det, men det är
228
