dock ingen, som kommer: det är bara skrymt, som går före dem.
Hu, dessa fasans människor, som de onda andarna söka! Vad kunde det väl vara för en stor, svart hund, som visade sig på Fors i Sintrams tid? Han hade förfärliga, gnistrande ögon och en lång, bloddrypande tunga, som hängde långt ut ur det flämtande svalget. En dag, just då drängarna hade varit inne i köket och spisat middag, hade han krafsat på köksdörren, och alla pigorna hade skrikit av förfäran, men den största och starkaste av drängarna hade tagit ett brinnande vedträ ur spiseln, ryckt upp dörren och slängt det i hundens gap.
Då hade han flytt med ett förfärligt vrålande, lågor och rök hade stått honom ur munnen, gnistor virvlade omkring honom, och hans fotspår på vägen lyste som eld.
Och var det inte förskräckligt detta, att varje gång, då brukspatronen körde hem från en resa, så förbyttes dragarna för honom? Han for med hästar, men då han kom hem om nätterna, hade han alltid svarta tjurar för vagnen. Folket, som bodde bredvid landsvägen, såg de stora, svarta hornen avteckna sig mot natthimlen, då han reste förbi, och hörde djurens bölande och förfärades över den rad av gnistor, som klövar och vagnshjul framlockade ur det torra gruset.
Ja, nog behövde de små fötterna skynda för att komma över den stora, mörka vinden. Tänk, om något förfärligt, om den, vars namn man inte kan nämna, hade kommit fram däruppe ur en mörk
