vrå! Vem kunde vara säker? Det var inte bara de onda, som han visade sig för. Hade inte Ulrika Dillner sett honom? Både hon och Anna Stjärnhök kunde berätta om att de hade sett honom.
Vänner, människors barn, I, som dansen, I, som skratten! Jag ber er så hjärtligt, dansen varligt, skratten milt, ty det kan komma så mycken olycka åstad, om era tunnsulade sidenskor trampa på ömtåliga hjärtan i stället för på hårda plankor, och ert lustiga, silverklingande skratt kan jaga en själ till förtvivlan.
Det var säkerligen så, att de ungas fötter hade trampat för hårt på gamla Ulrika Dillner, och de ungas skratt hade ljudit för övermodigt i hennes öra, ty det kom med ens över henne en oemotståndlig längtan efter en gift kvinnas titlar och värdigheter. Hon sade äntligen ja till den elake Sintrams långa frieri, följde honom till Fors som hans hustru och levde skild från de gamla vännerna på Berga, de gamla kära bestyren och den gamla oron för dagligt bröd.
Det var ett parti, som gick hastigt och lustigt. Sintram friade vid jultiden, och i februari stod bröllopet. Det året bodde Anna Stjärnhök i kapten Ugglas hem. Hon var en god ersättning för gamla Ulrika, och denna kunde utan samvetskval draga ut och erövra sig frutiteln.
Utan samvetskval, men inte utan ånger. Det var inte något gott ställe hon flyttade till: de stora,
230
