En vägfarande, som drar förbi och hör polskan ljuda, kunde tro, att den elake brukspatronen höll bal för grannar och fränder, så muntert ljuder den. Det är en övermåttan käck och lustig melodi. Med den har hon i forna dagar spelat sorglösheten in och hungern ut på Berga gård. Då den ljöd, skulle alla upp till dans. Den sprängde reumatismens band kring ledgångarna och narrade åttioåriga kavaljerer upp på golvet. Hela världen kunde vilja dansa efter den polskan, så lustigt låter den — men den gamla Ulrika gråter.
Han har trumpna, vresiga tjänare omkring sig och ilskna djur. Hon längtar efter vänliga ansikten och leende munnar. Det är denna hennes förtvivlade längtan, som den glada polskan skall tolka.
Människor ha svårt att lära sig, att hon är fru Sintram. Alla kalla henne mamsell Dillner. Se, det är meningen, att polskmelodien skall förklara hennes ånger över fåfängan, som lockade henne att jaga efter frutiteln.
Gamla Ulrika spelar, som om hon ville spränga strängarna. Det är så mycket att överrösta: jämmerrop av fattiga bönder, förbannelser av utpinade torpare, hånskratt av trotsiga tjänare och först och sist skammen, skammen att vara en ond mans hustru.
Vid dessa toner har Gösta Berling fört den unga grevinnan Dohna upp i dansen. Marianne Sinclaire och hennes många beundrare ha dansat efter den, och majorskan på Ekeby har rört sig i dess takt, då den vackra Altringer ännu levde. Hon ser dem par efter par, förenade i ungdom och
232
