skönhet, virvla förbi. Det gick en ström av munterhet från dem till henne, från henne till dem. Det var hennes polska, som kom deras kinder att glöda, deras ögon att stråla. Hon är skild från allt detta nu. Må polskan dåna — så många minnen, så många ljuvliga minnen att överrösta!
Hon spelar för att döva sin ängslan. Hennes hjärta vill brista av förskräckelse, då hon ser den svarta hunden, då hon hör tjänarna viska om de svarta tjurarna. Hon spelar polskan om och om igen för att döva sin ängslan.
Då märker hon, att hennes man har kommit hem. Hon hör, att han kommer in i rummet och sätter sig i gungstolen. Hon känner så väl igen vaggningen, då meden knarrar mot golvtiljan, att hon inte ens ser sig om.
Allt under det hon spelar, fortfar vaggningen. Nu hör hon inte mer tonerna, endast vaggningen.
Stackars gamla Ulrika, så utpinad, så ensam, så hjälplös, vilsekommen i fiendeland, utan en vän att klaga för, utan annan tröstare än ett skrällande klaver, som svarar henne med en polska!
Det är som ett gapskratt på en begravning, en dryckessång i en kyrka.
Allt under det gungstolen fortfar att vagga, hör hon plötsligt hur klaveret skrattar åt hennes klagan, och hon slutar mitt i en takt. Hon reser sig och ser bort till gungstolen.
Men ögonblicket därpå ligger hon avsvimmad på golvet. Det var inte hennes man, som satt i gungstolen, utan en annan — den, som inte små
