barn våga nämna vid namn, den, som skulle skrämma dem till döds, om de mötte honom på den ödsliga vinden.
Kan den, vars själ har blivit mättad av sägner, någonsin frigöra sig från deras välde? Nattvinden tjuter därute, en ficus och en nerium piska balkongens pelare med sina styva blad, himlen välver sig mörk över de långsträckta bergen, och jag, som sitter ensam i natten och skriver, med lampan tänd och gardinen uppdragen, jag, som nu är gammal och borde vara klok, jag känner samma rysningar krypa uppför ryggraden, som då jag första gången hörde denna historia, och jag måste oupphörligen lyfta ögonen från arbetet för att se efter om inte någon kommit in och gömt sig i vrån därborta; jag måste se ut på balkongen för att ge akt på om inte ett svart huvud sticker upp över räckverket. Den viker aldrig ifrån mig, denna skräck, som väckes av de gamla historierna, då natten är mörk och ensligheten djup, och den blir mig till sist så övermäktig, att jag måste kasta pennan, krypa ned i min säng och draga täcket upp över ögonen.
Det var min barndoms stora, hemliga undran, att Ulrika Dillner överlevde den där eftermiddagen. Jag hade inte gjort det.
Lycka var det, att Anna Stjärnhök strax därefter kom åkande till Fors, att hon fann henne på salongsgolvet och väckte henne till liv igen. Men
234
