med mig hade det inte gått så väl. Jag hade redan varit död.
Jag vill önska er, kära vänner, att ni måtte slippa att se gamla ögons tårar.
Eller att ni inte må stå hjälplösa, då ett grått huvud lutar sig intill ert bröst för att få stöd, eller då gamla händer knäppas kring edra i tyst bön. Må ni slippa att se de gamla sänkta i sorg, som ni inte kan hugsvala!
Vad är dock de ungas klagan? De ha styrka, de ha hopp. Men vilket elände är det inte, då de gamla gråta, vilken förtvivlan, då de, som ha varit era unga dagars stöd, sjunka i maktlös klagan!
Där satt Anna Stjärnhök och lyssnade till gamla Ulrika, och hon såg ingen utväg för henne.
Den gamla grät och darrade. Hennes ögon voro vilda. Hon talade och talade, stundom så förvirrat, som om hon inte mer visste var hon befann sig. De tusen rynkorna, som genomfårade hennes ansikte, voro dubbelt så djupa som vanligt, löslockarna, som hängde ned över hennes ögon, raknade av tårarna, och hela den långa, magra gestalten skakade av snyftningar.
Slutligen måste Anna göra slut på jämmern. Hon hade sitt beslut färdigt. Hon ville föra henne med sig tillbaka till Berga. Det var visserligen sant, att hon var Sintrams hustru, men på Fors kunde hon inte stanna. Brukspatronen skulle göra henne tokig, om hon bleve kvar hos honom. Anna Stjärnhök beslöt att föra bort gamla Ulrika.
