Å, vad den stackarn gladdes och förfärades åt detta beslut! Men hon skulle visst inte våga lämna sin man och sitt hem. Han skulle kanske skicka den stora, svarta hunden efter henne.
Men Anna Stjärnhök övervann hennes motstånd, dels med gyckel, dels med hot, och om en halvtimme hade hon henne bredvid sig i släden. Anna körde själv, och gamla Disa drog släden. Föret var uselt, ty man var långt framme i mars, men det gjorde gamla Ulrika gott att åter åka i den kända släden efter den kända hästen, som hade varit trotjänare på Berga minst lika länge som hon.
Som hon nu hade ett gott humör och ett oförfärat sinne, denna gamla hushållsträl, slutade hon upp att gråta, då de foro förbi Arvidstorp, vid Högberg skrattade hon redan, och då de foro förbi Munkeby, höll hon på att berätta om hur det var i hennes ungdom, då hon tjänade hos grevinnan på Svanaholm.
De åkte nu in i de ödsliga, folkfattiga trakterna norr om Munkeby på en backig och stenig väg. Vägen letade sig fram till alla kullar, som den möjligen kunde nå, den kröp upp till deras topp i långsam krökning, störtade utför dem i tvärbrant stupning, men ilade så rakt den kunde över den jämna dalbottnen för att genast finna en ny brant att klättra över.
De höllo just på att fara utför Västratorps backe, då gamla Ulrika tvärtystnade och grep Anna hårt om armen. Hon stirrade på en stor, svart hund vid vägkanten.
236
