se ingen åkande. Det är, som om bjällerklangen ensam förföljde dem.
Så, som det är på natten, då man reser hem från gästabud, så är det även nu. Dessa bjällror klinga i melodier, sjunga, tala, svara. Skogen genljuder av det larm de föra.
Anna Stjärnhök nästan längtar, att de förföljande äntligen skola komma så nära, att hon skall få se Sintram själv och hans röda häst. Hon blir hemsk till mods av denna förfärliga bjällerklang.
»De där bjällrorna pina mig,» säger hon.
Och strax uppfångas ordet av bjällrorna. »Pina mig» ringa de. »Pina mig, pina, pina, pina mig,» sjunga de på alla möjliga melodier.
Det var inte så längesedan hon åkte denna samma väg, jagad av vargar. Hon hade i mörkret sett vita tänder blänka i vida gap, hon hade tänkt, att hennes kropp skulle komma att sönderslitas av skogens vilddjur, men då hade hon inte varit rädd. Härligare natt hade hon inte genomlevat. Stark och skön hade hästen varit, som hade dragit henne, stark och skön var mannen, som med henne delade äventyrets fröjd.
Ah, denna gamla häst, denna gamla, hjälplösa, darrande reskamrat! Hon känner sig så maktlös, att hon vill gråta. Hon kan inte undkomma denna förfärliga, upphetsande bjällerklang.
Då håller hon stilla och stiger ur släden. Detta måste ha ett slut. Varför skall hon fly undan, som om hon vore rädd för den elake, föraktade uslingen?
238
