Därmed börjar han med hög röst kalla och ropa på sin hustru, som sitter framme i Annas släde, och till flickans outsägliga fasa hörsammar hon genast kallelsen, stiger ur släden och kommer darrande och rysande fram till dem.
»Se, se, se, en så lydig hustru!» säger Sintram. »Inte rår fröken Anna för, att hon kommer, då hennes man kallar. Nu lyfter jag Gösta ur min släde och lämnar honom här. Lämnar honom för alltid, fröken Anna. Vem som vill, får ta upp honom.»
Han böjer sig för att lyfta upp Gösta, men då lutar Anna sig ända ned till hans ansikte, sätter ögonen i honom och väser som ett retat djur:
»I Guds namn, far hem med dig! Vet du inte vem som sitter i gungstolen i salongen och väntar på dig? Törs du låta den herrn vänta?»
Det är för Anna nästan höjden av dagens gräsligheter att se huru dessa ord verka på den elake. Han drar åt sig tömmarna, vänder och kör hemåt, drivande hästen till sken med piskslag och vilda rop. Utför den förskräckliga backen går den livsfarliga färden, medan en lång rad av gnistor spraka fram under medar och hovar i det tunna marsföret.
Anna Stjärnhök och Ulrika Dillner stå ensamma på vägen, men de tala inte ett ord. Ulrika ryser för Annas vilda blickar, och denna har ingenting att säga den gamla stackaren, för vars skull hon har uppoffrat den älskade.
Hon hade velat gråta, rasa, rulla sig på vägen och strö snö och sand på sitt huvud.
242
