Mången rosenkind vill gnida den gode konungens fötter med smörjelse och torka dem med sitt huvudhår.
Ebba Dohna vågade inte nämna det för någon, men alltsedan den kvällen levde hon bara för Herrens tusenårsrike och för att vänta hans ankomst.
Då aftonrodnaden slog upp västerns port, då undrade hon, om han inte skulle träda ut ur den, strålande av mild glans, följd av en här av millioner änglar, och tåga förbi henne och tillåta, att hon vidrörde fållen av hans mantel.
Hon tänkte också gärna på de fromma kvinnor, vilka hade hängt dok över sitt huvud och aldrig lyft ögonen från jorden, utan stängt sig inne i de grå klostrens ro, i de små cellernas mörker för att ständigt kunna se de strålande syner, som framträda ur själens natt.
Sådan hade hon vuxit upp, sådan var hon, då hon och den nya informatorn möttes i parkens ensliga gångar.
Jag vill inte säga mera ont om honom, än jag måste. Jag vill tro, att han älskade detta barn, som snart valde honom till ledsagare på ensamma vandringar. Jag tror, att hans själ tog åter sina vingar, då han gick vid sidan av denna tysta flicka, som aldrig hade förtrott sig åt någon annan. Jag tänker, att han kände sig själv som ett barn, god, from, dygdig.
Men om han nu älskade henne, varför tänkte han inte på att han inte kunde ge henne en sämre gåva än sin kärlek? Han, en av denna världens
