förskjutna, vad ville han, vad tänkte han, där han gick vid grevedotterns sida? Vad tänkte den avsatta prästen, då hon anförtrodde honom sina fromma drömmar? Vad ville han, som hade varit en drinkare och slagskämpe och åter skulle bli det, då tillfälle kom, vid sidan av henne, som gick och drömde om en brudgum i himmelen? Varför flydde han inte långt, långt bort från henne? Hade det inte varit bättre för honom, om han hade irrat tiggande och stjälande kring landet, än att han skulle gå där i de tysta barrträdsalléerna och åter bli god, from, dygdig, då det ändå inte kunde levas om, det liv, som han hade fört, och då det inte kunde undvikas, att Ebba Dohna skulle älska honom?
Tro inte, att han såg ut som en försupen stackare med gråbleka kinder och röda ögon! Han var alltjämt en ståtlig man, vacker och obruten till själ och kropp. Han har en hållning som en kung och en kropp av järn, som inte förstöres av det vildaste liv.»
»Lever han än?» frågade grevinnan.
»Ånej, han är väl död nu. Det är så längesedan allt detta.»
Det är något inom Anna Stjärnhök, som börjar bäva vid det, som hon gör. Hon börjar tänka, att hon aldrig skall säga grevinnan vem den mannen är, som hon talar om, att hon skall låta henne tro, att han är död.
»På den tiden var han ännu ung,» så börjar hon ånyo sin berättelse. »Glädjen över att leva
258
