tändes på nytt hos honom. De vackra ordens gåva var hans, och det eldiga, lätt hänförda hjärtats.
Det kom en kväll, då han talade med Ebba Dohna om kärlek. Hon svarade inte, hon sade honom endast vad hennes farmor hade berättat henne i vinterkvällen och beskrev för honom sina drömmars land. Sedan tog hon ett löfte av honom. Hon lät honom svära, att han skulle bli en Guds ords förkunnare, en av dem, som skulle bereda Herrens väg, så att hans ankomst måtte påskyndas.
Vad skulle han göra? Han var en avsatt präst, och ingen väg var för honom så stängd som den hon ville att han skulle beträda. Men han vågade inte säga henne sanningen. Han hade inte hjärta att bedröva detta hulda barn, som han älskade. Han lovade allt, vad hon ville.
Sedan behövdes inte flera ord mellan dem. Det var klart, att hon en gång skulle bli hans hustru. Det var ingen kärlek med kyssar och smekningar. Han vågade knappt komma henne nära. Hon var ömtålig som en skör blomma. Men hennes bruna ögon lyftes stundom från marken för att söka hans. I månskenskvällar, då de sutto på verandan, smög hon sig tätt intill honom, och då kysste han hennes hår, utan att hon märkte det.
Men du förstår, att hans synd bestod däri, att han glömde både forntid och framtid. Att han var fattig och ringa, kunde han ju gärna glömma, men han borde alltid ha vetat, att en dag måste komma, då i hennes sinne kärlek skulle resa sig
