ett helgon av honom. Jag har beslutit att förbise bördens fordringar och att glömma, att han är fattig och föraktad, för att ge dig tillfälle att upprätta honom. Jag känner, att jag gör det, som är rätt. Du vet, att jag föraktar alla gamla fördomar.’
Men allt detta säger hon bara därför, att hon inte tål, att någon sätter sig mot hennes vilja. Kanske också, att hon menade det, då hon sade det. Grevinnan Märta är inte lätt att förstå sig på.
Den unga flickan låg kvar en lång stund på sin soffa, då grevinnan hade lämnat henne. Hon kämpade sin strid. Jord reste sig mot himmel, kärlek mot kärlek, men hennes barndoms älskade behöll segern. Där hon låg, just här på soffan, såg hon västerns himmel glöda av en härlig solnedgång. Hon tänkte, att detta var en hälsning från den gode konungen, och som hon inte skulle ha kunnat förbli honom trogen, om hon hade levat, beslöt hon att dö. Hon kunde inte göra annat, då hennes mor ville, att hon skulle tillhöra den, som inte kunde bli den gode konungens tjänare.
Hon gick fram till fönstret, öppnade det och lät skymningens kalla, fuktiga luft genomkyla sin stackars svaga kropp.
Det var lätt gjort för henne att ådraga sig döden. Den var viss, om sjukdomen skulle börja på nytt, och den gjorde det.
Det är ingen mer än jag, som vet, att hon sökte döden, Elisabet. Jag fann henne vid fönstret. Jag hörde hennes feberfantasier. Hon tyckte om att ha mig vid sin sida under sina sista dagar.
