till det ljusa, blekblåa, höga loft,
i vars klarhet knappt man skönjer en stjärna.
O, vem kan för känslornas lek sig värna
vid nattens skuggors spel, vid resedans sorgtyngda doft?
En provinsros fällde tyst sina sista, bleknade blad,
utan att vindens lek henne till offret tvang.
Så, vi tänkte, ville vårt liv vi giva,
svinna i rymden som toners klang,
som höstens gulnade löv utan klagan till intet bliva.
O, vi tänja på årens rad,
störa naturens frid för att njuta levandets villa.
Döden är livets lön. Så må vi det lämna stilla,
som en provinsros tyst fäller sitt sista, bleknade blad.
På sin fladdrande vinge flög en läderlapp oss förbi,
flög och syntes igen där, varest månen sken.
Men då steg hon upp ur beklämda hjärtan,
frågan, som ingen besvarat re’n,
frågan, som sorgen tung, frågan, gammal som smärtan:
»O, vart gå vi, vad stigar skola vi vandra, vi,
då vi ej mer på jordens grönskande ängar vandra?»
Kan väl någon visa andens väg för den andra,
lättare visar han väg för det djur, som nyss fladdrade oss förbi.
Så lade hon mot min skuldra sitt huvud, sitt mjuka hår,
hon, som älskade mig, och viskade tyst till mig:
»Tro dock ej, att själarna bort till avlägsna rymder flyga,
då jag dött, tro ej, att jag fjärran är!
In i en älskad människas själ skall min hemlösa ande smyga,
och jag vill komma och bo hos dig.»
O, vad ängslan! Av sorg ville mitt hjärta brista.
Hon skulle då dö, dö snart. Var denna natt hennes sista?
Gav jag min sista kyss åt min älskades böljande hår?
266
