Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/31

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

fingret och klöste honom i ansiktet, och på samma gång skrek hon som en förtvivlad.

Då kom någon åkande på landsvägen.

»Vem tusan är det, som skriker?» frågade en barsk röst.

»Jag vill veta var den här karlen har gjort av min mjölpåse och min kälke,» snyftade barnet och dunkade med knutna nävar mot tiggarens bröst.

»Är det en förfrusen, som du klöser på det viset? Upp med dig, vildkatt!»

Den åkande var en stor, grov kvinna. Hon steg ur släden och kom bort till drivan. Barnet tog hon i nacken och slängde det upp på vägen. Därpå böjde hon sig ned, sköt armarna under tiggarens kropp och lyfte upp honom. Sedan bar hon honom till släden och lade ned honom i den.

»Kom med in på gästgivargården, vildkatt,» ropade hon åt prästdottern, »så få vi höra vad du vet om den här saken!»



En timme senare satt tiggaren på en stol nere vid dörren i gästgivargårdens bästa rum, och framför honom stod den myndiga frun, som hade räddat honom ur drivan.

Sådan, som Gösta Berling nu såg henne, stadd på hemfärd från kolkörning i skogarna, med sotiga händer och kritpipa i munnen, klädd i en kort, ofodrad fårskinnspäls och randig, hemvävd yllekjol, med becksömsskor på fötterna och knivslidan i

19