Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/313

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Så satte han då upp denna orgel, som har så underliga toner, vars förfärliga basunstämma alltemellanåt bryter fram mitt i en fredlig psalm — ingen kan veta varför och huru — och kommer barnen att gråta i kyrkan om julottan.

Att den unga orgelbyggaren var en mästare i sitt yrke, det må väl gärna betvivlas. Men en munter fyr var han, med solsken i ögonen. Han hade vänliga ord för en och var, för rik och fattig, för gammal och ung. Han blev snart god vän med sitt hyresfolk, ack, mer än vän.

Då han om kvällarna kom hem från arbetet, höll han fru Moreus' garnhärva och arbetade vid de unga flickornas sida i roskvarteret. Då deklamerade han »Axel» och sjöng »Fritjof». Då tog han upp mamsell Maries trådnystan, hur ofta hon än tappade det, och satte till och med hennes pendyl i gång.

Han slutade ingen bal, innan han hade dansat med alla, från den äldsta frun till den yngsta tösen, och om en motgång drabbade honom, satte han sig vid sidan av den första kvinna han råkade och gjorde henne till sin förtrogna. Jo, det var en man, sådan som kvinnorna skapa i sina drömmar! Det skall inte sägas om honom, att han med någon talade om kärlek. Men då han hade bott några veckor i fru Moreus' lilla gavelrum, voro alla flickorna kära i honom, och den stackars mamsell Marie visste, också hon, att hon hade bett sina böner förgäves.

Det var en sorgens tid och en glädjens tid. Tårar föllo på täckbågen och utplånade kritstrecken.

275