Om kvällarna satt ofta en blek drömmerska i syrenbersån, och uppe i mamsell Maries lilla kammare knäpptes den nysträngade gitarren till bleka kärleksvisor, som hon hade lärt av sin mor.
Den unga orgelbyggaren gick där dock lika sorglös och glad och strödde ut leenden och tjänster bland dessa trånande kvinnor, som tvistade om honom, då han var borta vid arbetet. Och äntligen kom den dag, då han måste resa.
Skjutsen stod för dörren. Kappsäcken var fastbunden bakpå kärran, och den unga mannen tog farväl. Han kysste fru Moreus på hand och tog de gråtande flickorna i famn och kysste dem på kinden. Han grät själv över att nödgas resa, ty han hade haft en solig sommar i den lilla grå stugan. Till sist såg han sig om efter mamsell Marie.
Då kom hon utför den gamla vindstrappan i sin bästa ståt. Gitarren hängde om hennes hals i ett brett, grönt sidenband, och i handen höll hon en bukett månadsrosor, ty i år hade hennes mors rosenträd blommat. Hon stanade framför den unga mannen, knäppte på gitarren och sjöng:
»Du reser ifrån oss. Välkommen igen!
Hör vänskapens stämma, som talar!
Var lycklig, och glöm ej en älskande vän
i Värmelands skogar och dalar!»
Därpå satte hon blommorna i hans knapphål och kysste honom mittpå munnen. Ja, och så försvann hon uppför vindstrappan igen, den gamla uppenbarelsen.
276
