Kärleken hade hämnat sig på henne och gjort henne till ett spektakel för var man. Men hon klagade aldrig mer på honom. Hon lade aldrig mer bort gitarren och glömde aldrig mer att ansa om sin mors rosenträd.
Hon hade lärt sig älska kärleken med all hans plåga, hans tårar, hans längtan.
»Bättre sorgsen med honom än glad utan honom,» sade hon.
Tiden gick. Majorskan på Ekeby blev bortdriven, kavaljererna kommo till makten, och det hände sig, såsom nyss är omtalat, att Gösta Berling en söndagskväll läste upp ett poem för grevinnan på Borg och sedan av henne blev förbjuden att visa sig i hennes hus.
Det sägs, att då Gösta slöt förstudörren efter sig, såg han några slädar köra upp till Borg. Han kastade en blick på den lilla damen, som satt i främsta släden. Dyster, som stunden var för honom, blev den än dystrare vid den synen. Han skyndade bort för att inte bli igenkänd, men aningar om ofärd fyllde hans sinne. Hade samtalet därinne frambesvurit denna kvinna? Städse föder en olycka en annan.
Men betjänter skyndade ut, fotsackar knäpptes upp, fällar kastades undan. Vem hade kommit? Vem var den lilla damen, som reste sig i släden? Det var verkligen hon själv, Märta Dohna, den ryktbara grevinnan!
