Mamsell Maries hjärta stod tomt som de små svalornas bo vid jultiden. Hon var fri, men hon suckade efter bojor som en på ålderns dagar frigiven slav.
Nu började åter en glädjens tid och en sorgens tid för mamsell Marie, men inte lång, bara korta åtta dagar.
Grevinnan hämtade henne oupphörligen upp till Borg. Hon spelade komedi för henne och berättade om sina friare, och Mamsell Marie skrattade så, som hon aldrig hade skrattat förr. De blevo de bästa vänner. Grevinnan visste snart allt om den unga orgelbyggaren och om avskedet. Och i skymningen lät hon mamsell Marie sätta sig på fönsterpallen i det lilla blå kabinettet. Då hängde hon gitarrbandet om halsen på henne och fick henne att sjunga kärlekssånger. Sedan satt grevinnan och såg hur den gamla flickans torra, magra figur och lilla, fula huvud avtecknade sig mot den röda aftondagern, och hon sade, att den stackars mamsellen liknade en smäktande borgfröken. Men i varje sång talades det om ömma herdar och grymma herdinnor, och mamsell Maries stämma var den allra tunnaste stämma, och man kan väl förstå, att grevinnan skulle ha sin glädje av en sådan komedi.
Så blev det bjudning på Borg, som naturligt var, då grevens mor var hemkommen. Och det gick muntert till som vanligt. Sällskapet var dock inte stort. Det var endast socknebor inbjudna.
Matsalen låg på nedre botten, och efter supén
282
