hände det, att gästerna inte drogo uppför trapporna igen, utan slogo sig ned i grevinnan Märtas rum, som lågo därinnanför. Så fick grevinnan fatt i mamsell Maries gitarr och började sjunga för sällskapet. Hon var en lustig dam, grevinnan Märta, och hon kunde härma alla människor. Nu fick hon den idén att härma mamsell Marie. Hon vände ögonen mot himlen och sjöng med en tunn, skrikig barnröst.
»Ånej, ånej, grevinna!» bad mamsell Marie.
Men grevinnan hade roligt, hon, och de flesta kunde inte låta bli att skratta, fast de nog tyckte, att det var synd om mamsell Marie.
Grevinnan tog en handfull torra rosenblad ur en potpurri-kruka, gick under tragiska åtbörder fram till mamsell Marie och sjöng med djup rörelse:
»Du reser ifrån oss. Välkommen igen!
Hör vänskapens stämma, som talar!
Var lycklig och glöm ej en älskande vän
i Värmelands skogar och dalar!»
Sedan strödde hon rosenbladen över hennes huvud. Människorna skrattade, men mamsell Marie blev vild av vrede. Hon såg ut, som om hon hade kunnat riva ögonen ur grevinnan.
»Du är en dålig kvinna, Märta Dohna,» sade hon. »Ingen hederlig kvinna borde umgås med dig.»
Grevinnan Märta blev ond, hon med.
»Ut med sig, mamsell!» sade hon. »Jag har haft nog av hennes galenskaper.»
»Ja, jag skall gå,» sade mamsell Marie, »men
