Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/323

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

KUSIN KRISTOFFER

DE HADE en gammal rovfågel uppe i kavaljersflygeln. Han satt alltid i spiselvrån och gav akt på att brasan inte fick slockna. Ruggig och grå var han. Det lilla huvudet med den stora näbben och de slocknande ögonen lutade sorgset på den långa, magra halsen, som stack upp ur en yvig pälskrage. Ty den rovfågeln gick i päls både vinter och sommar.

Fordom hade han hört till den svärm, som i den store kejsarens följe jagade fram över Europa, men vad namn och titel han bar skall numera ingen våga säga. I Värmland visste man blott, att han hade tagit del i de stora krigen, att han farit väldigt fram i de dånande striderna och att han efter 1815 hade måst ställa sina vingars flykt bort från ett otacksamt fädernesland. Han hade funnit skydd hos den svenske kronprinsen, och denne hade rått honom att försvinna i det fjärran Värmland. Sådan var tiden, att den, vars namn bragte

285