Men han lyssnar inte till varningen. Uppför backe och utför backe rider han, tills han äntligen är framme. Han springer ur sadeln och föres in till grevinnorna.
Allt går väl. Grevinnan Märta är nådig mot honom. Kusin Kristoffer ser nog, att hon inte skall neka att bära hans lysande namn eller att regera på hans slott. Han sitter och uppskjuter det hänryckningens ögonblick, då han skall visa henne kungabrevet. Han njuter av denna väntan.
Hon pratar och underhåller honom med tusen historier. Han skrattar åt allt, beundrar allt. Men som de sitta i ett av de rum, där grevinnan Elisabet har hängt upp mamsell Maries gardiner, börjar grevinnan också berätta historien om dem. Och hon gör den så lustig hon kan.
»Se,» säger hon till sist, »se så stygg jag är! Här hänga nu dessa gardiner, för att jag dagligen och stundligen skall tänka på min synd. Det är en botgöring utan like. Å, denna fasansfulla fjällstickning!»
Den store krigaren kusin Kristoffer ser på henne med brännande blickar.
»Jag är också gammal och fattig,» säger han, »och jag har i tio år suttit i spiselvrån och längtat efter min käresta. Skrattar nådig grevinnan åt det också?»
»Det är en annan sak!» utbrister grevinnan. »Gud har tagit från mig lycka och fädernesland och tvungit mig att äta andras bröd,» säger
290
