kusin Kristoffer allvarsamt. »Jag har fått lära mig att ha respekt för fattigdomen, jag.»
»Ni också!» ropar grevinnan och håller upp händerna. »Vad människorna äro dygdiga! Ack, vad de ha blivit dygdiga!»
»Ja,» säger han, »märk det, grevinna, att om Gud en dag i framtiden skulle ge mig tillbaka rikedom och makt, så skall jag göra bättre bruk av dem än att dela dem med en sådan där världsdam, en sådan där sminkad, hjärtlös markatta, som gör narr av fattigdomen.»
»Det gör ni rätt i, kusin Kristoffer.»
Och så marscherar kusin Kristoffer ut ur rummet och rider hem till Ekeby igen. Men genierna följa honom inte, taltrasten ropar inte till honom, och han kan inte mera se den leende våren.
Till Ekeby kom han, då påsksmällarna skulle avlossas och påskkäringen brännas. Påskkäringen är en stor docka av halm, med ansikte av en trasa, på vilken ögon, näsa och mun äro tecknade med kol. Rotekäringens avlagda kläder har hon på sig. Den långskaftade ugnsrakan och sopan äro ställda bredvid henne, och smörjhornet har hon om halsen. Hon är alldeles färdig till blåkullafärd.
Major Fuchs laddar sin bössa och skjuter av den rätt upp i luften gång på gång. Ett bål av torrt ris antändes, trollkäringen kastas dit och brinner snart lusteligen. Nog göra kavaljererna allt vad de kunna för att på gammalt beprövat sätt förinta det ondas makt.
Kusin Kristoffer står och ser på med dyster
