Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/332

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

min. Plötsligt rycker han upp det stora kungabrevet ur ärmuppslaget och kastar det på elden. Gud allena vet vad han tänkte. Kanske han inbillade sig, att det var grevinnan Märta själv, som brann därborta på bålet. Kanske tyckte han, att eftersom den kvinnan, när allt kom omkring, endast bestod av trasor och halm, så fanns det intet värderikt mer på jorden.

Han går åter in i kavaljersflygeln, tänder brasan och gömmer uniformen. Åter slår han sig ned i spiselvrån, och för var dag blir han alltmer ruggig och grå. Han dör så småningom, som gamla örnar bruka göra i fångenskap.

Han är ingen fånge längre; men han bryr sig inte om att begagna sin frihet. Rymden står honom öppen. Slagfälten, äran, livet vänta honom. Men han har inte mer kraft att breda ut sina vingar till flykt.


292